Fotbollssäsongens korta tid i rampljuset

För det första – blogginläggen har lyst med sin frånvaro det senaste året, men det kommer att ändra. Från och med denna vecka kommer bloggen att uppdateras åtminstone en gång i veckan. Här om någonstans får och kan jag skriva om sport och ha en åsikt, dvs. sånt som jag inte har möjlighet att göra i det "vanliga jobbet" på Hangötidningen där det finns så mycket annat att ta ställning till. Dessutom är utrymmet för idrottstexter ganska begränsat och oftast tas de få spaltmillimetrar jag kanske kunde tänkas fylla där upp av läsartexter.

Med det sagt kommer undertecknad (eller var den där signaturen sen dyker upp efter omstruktureringen här på Blogger) åtminstone att stå för några inslag också inom sportbevakningen i sommar. Det gäller nämligen Sun Citys andra säsong i division 2 i amerikansk fotboll. 

Men över till det som rubriken låter antyda. Årets inhemska fotbollssommar är i själva verket alldeles oerhört kort. Den korta tid den inhemska fotbollen får stå i rampljuset, dvs. de korta perioderna innan och mellan hockey-VM, EM-slutspelet i fotboll, friidrotts-EM och OS i London, gäller det att slå på stora trumman. Åtminstone i huvudstadsregionen lär intresset för den inhemska fotbollen ligga på alla tiders sparlåga den här sommaren. För alla andra än hardcore-fansen (som det inte finns nära på tillräckligt av i en stad av Helsingfors storlek) lär fotbollssäsongen gå förbi rätt så obemärkt. Någon kanske ännu kommer ihåg Joel Pohjanpalo i september, men det är inte sagt att gemene man gör det. Tyvärr. De här framtidslirarna skulle verkligen förtjäna att synas, höras och märkas betydligt bättre än de gör i dag.

Hur i all världen man klarar av att klämma in 33 omgångar ligafotboll för att inte tala om damligan, division 1 och 2 och 3 och ... Det här om någonsin blir "kusinerna från landets" säsong i fotbollen, ur publikens synvinkel sett.