Amerikafixerad

Hej, mitt namn är Mikael. Jag har ett problem. Jag har blivit alldeles sjukligt amerikafixerad i mitt sportintresse.

Grejen är helt enkelt den att nuförtiden är lördagar och söndagar (i regel) mina viktigaste idrottsdagar. Jag kan inte få tillräckligt av information om vad som händer inom amerikansk fotboll – både universitetsserien NCAA och proffsligan NFL.

Det har nu faktiskt gått så långt att jag inte sådär privat längre ens bryr mig om FM-ligan i ishockey, trots att det är just den ena idrottsserien jag i praktiken vuxit upp med. Sunkiga ishallar, överkokta köttpiroger, alltför stark senap, toalettutrymmen under all kritik, hockeyspelare som smiter ut på en cigg innan man packar in sig i bussen för att åka hem, överprissatta säsongskort, famlande supporterverksamhet och allt det där...

Jag kan helt enkelt mera om obskyra universitetslagsspelare än om övergångarna inför ligastarten här på hemmaplan. Jag vet vem Jordan Rodgers, Max Ehlert, Duke Johnson, Taysom Hill och Gavin Escobar är. Däremot säger Steve Moses, Brian Willsie och Danny Richmond mig inget. Namnet Paavo Ylipaino får mig mest att dra på smilbanden. Att Jatkoaika.com förnyat sin layout totalt har gått mig förbi tills nu.

Den enda inhemska idrottsformen som ens någotsånär kan mäta sig i konkurrensen just nu är ligafotbollen.

Hur kan man kurera sig från det här? Tacksam för tips.

Stora ambitioner får skrotas

Den överambitiösa tanken om att skriva något vettigt varje dag kring EM får jag nog lov att skrota. Efter gårdagens matcher avancerade undertecknad en hel del i fotbollsguru.fi och ligger just nu på en 26:e plats. Nåjo, i kväll gäller det alltså 0–0 mellan Grekland och Tjeckien medan jag väntar mig rysk seger med 2–0 i den sena matchen.

Arbetsförhinder

En tungviktsklassiker och en David mot mini-Goljat. Där ungefär kontentan av söndagens EM-matcher som nog på alla sätt överträffade förväntningarna. Särskilt Spanien och Italien bjöd på en riktigt, riktigt välspelad thriller där målchanserna dök upp ännu alldeles i slutminuterna. Spanien utan forward var ett "intressant" experiment, men visst blev det iberiska spelet mer rakt på efter att Navas och Torres byttes in. Italien kan nog vara mer nöjda med oavgjort än Spanien, men alla poäng är viktiga. Och antagligen rår varken Kroatien eller Irland på den här duon.

Men som sagt, det blev för mycket annat jobb i dag för att hinna resonera desto mer kring grupp C. Men placeringen i fotbollsguru.fi steg aningen. Grupp D inleder strax – aftonens tips lyder 1–1 mellan Frankrike och England samt en svettig 1–0 seger för Sverige.

Dag två blev betydligt mer tråkig

Så gick det sen. Dag två som hade hajpats som "den riktiga starten på EM" blev ungefär en lika stor succé som Bert van Marwijks paussnack åt sitt oranje. Danmark stod för turneringens största skräll hittills med att slå självaste VM-finalisten Holland med uddamålet signerat Krohn-Dehli. Matchen i sig blev aldrig någon riktig höjdare trots chockfaktorn. Det danska försvaret spelade upp sig efter en litet skakig inledning och mittbacksparet Kjaer-Agger gjorde en riktigt bra match. Tippade själv på en bekväm oranje-seger, men nu börjar väl det hela gå utför för min del... I "dödens grupp" kan förlusten ännu komma att stå Holland dyrt. 

Holland–Danmark 0–1 (0–1)

24' 0–1 Krohn-Dehli.

Matchens lirare i mina ögon:

Holland: Tyckte utbytte Ibhamin Afellay verkade pigg och var en av de få som överraskade positivt i sitt lag.

Danmark: Gott om kandidater, men visst var målskytten Michael Krohn-Dehli klar etta. Hade bud på flera mål.

Efter att man de senaste åren blivit van vid att se ett charmerande offensivt och explosivt Tyskland var förhoppningarna uppskruvade inför premiären, men öppningsmatcher är alltid svåra. Håller fortfarande tyskarna som en av de största favoriterna och litar på att ineffektiviteten hade mer att göra med premiären än något annat. Har tippat Tyskland till final, men också litat på en trög start för deras del. Boateng känns fortfarande som en liten säkerhetsrisk. Men segern var oerhört viktig för Tyskland som inte alls är i samma paniktillstånd som grannen i väst.

Tyskland–Portugal 1–0 (0–0)

72' 1–0 Gomez.

Matchens lirare i mina ögon:

Tyskland: Bastian Schweinsteiger stod för en gedigen insats på mittfältet där Tyskland regerade.

Portugal: Fabio Coentrao på vänsterbacken steg bra och var på hugget då lusitanerna kontrade.

Dagens matcher bjuder på blandat godis. Först ute är giganternas kamp då regerande EM- och VM-vinnarna Spanien tar sig an ett sargat och skakat Italien som aldrig kan räknas ut. Är Spanien trötta och mätta, kan Italien få ut det bästa då det gäller? Känns på förhand som att båda oberoende av vad som händer går vidare. Målsnålt att vänta, 0–0?

Irland och Kroatien känns som statister i den här gruppen, men trots att Shay Given lär stå i mål är Irland nog det på pappret sämsta laget i EM denna gång. Kroatien känns på något vis som ett lag där bäst-före gått ut. Tror på en bekväm tvånolla för kroaterna.

EM är igång – och starten blev inte alls så trist som alla trodde

Premiärdagen i EM bjöd alla i tv-sofforna på två riktiga godbitar trots att förväntningarna låg på en ganska låg till moderat nivå. Den spanska domaren "förgyllde" matchen mellan hemmanationen Polen och Grekland med sin kortorgie och minst sagt diskutabla varningar åt stackars Papastathopoulos som åkte ut redan i första halvlek. Att hellenerna trots det reste sig till oavgjort och var snubblande nära att vinna efter (den i och för sig helt rätt dömda) straffen som veteranen Karagounis sjabblade bort. Hade själv 1–0 i tipset.

Polen–Grekland 1–1 (1–0)

17' 1–0 Lewandowski, 51' 1–1 Salpingidis

Matchens lirare i mina ögon:

Polen: Reservmålisen Tyton som kom in och plockade straffen.

Grekland: Ettrige terriern Salpingidis som satte målet och skapade förvirring.

I kvällens andra match slog Ryssland alldeles planenligt Tjeckien. Det ryska spelet såg stundvis oroväckande effektivt och "lätt" ut, men efter utskåpningen får nog Ryssland lov att gälla som en av de stora favoriterna. Man lekte hem hockey-VM och håller takterna i sig också på gräset känns en första EM-titel sedan 1960 (Sovjetunionen) inte alls omöjlig. Pavljutjenko bevisade efter sitt inhopp att han skall vara förstavalet i anfallet och var hårresande effektiv. Stackars Cech i buren hade ingen vidare buss framför sig den här gången och fick nöja sig med en statistroll. Ridå för Tjeckien i den här turneringen? Hade själv 2–1 i tipset, en ställning som faktiskt höll i sig förvånansvärt länge.

Ryssland–Tjeckien 4–1 (2–0)

15' 1–0 Dzagojev, 24' 2–0 Sjirokov, 52' 2–1 Pilar, 79' 3–1 Dzagojev, 82' 4–1 Pavljutjenko

Matchens lirare i mina ögon:

Ryssland: 21-årige talangen Dzagojev spelade sig till ett fett kontrakt med en europeisk storklubb.

Tjeckien: Svårt, men Jiracek visade vilja så länge han orkade.

I kväll fortsätter turneringen med två riktiga godbitar. Holland mot Danmark är inte den match det skulle ha varit år 1988 precis, men inget fel på den här drabbningen nu heller. Tippar kallt på 3–0 till oranje.

I den sena matchen möter en annan av storfavoriterna, nämligen Tyskland, ett Portugal där frågetecknen är många. Tippar trots att jag litar på Tyskland i final på ett överraskningsresultat (1–1) i deras öppningsmatch.

Förr eller senare lär tipset slå ordentligt fel, kanske redan i kväll då?

Alla tiders VM – eller alla tiders flopp?

Om knappt två timmar kör det igång. Hemma-VM i ishockey, del 1. Nedsläpp i matchen mellan USA och Frankrike sker klockan 12.15 inför mestadels tomma läktare i Hartwallarenan i Böle. För de regerande världsmästarnas del är det nedsläpp kvart över åtta på kvällen – och för första gången någonsin med svenskspråkigt referat på gedigna sportkanalen Ava. Det, ni!

Den senaste veckans snackisar inför turneringen har främst handlat om den sista gallringen av truppen och biljettpriserna samt antalet osålda biljetter. Truppen trimmades genom att bland andra Ville Peltonen, Lennart Petrell och Petteri Nokelainen ratades till förmån för mer anonyma namn som Jani Tuppurainen och Tuomas Kiiskinen. De två sistnämnda får dock inleda turneringen från läktarplats i och med att de inte registreras i truppen direkt från start.

Allt väl så här långt, det är Jukka Jalonens trupp och han har garanterat rollerna klara för spelarna. Är ganska övertygad om att till exempel Peltonen inte hade gjort rätt för sig i en mer undangömd roll och det är faktiskt befogat att fråga sig om farten under rören hade räckt till i det här sammanhanget. För Petrells del känns det aningen mer motiverat att ställa frågor, personligen tycker jag att han hade han gjort sig riktigt bra på högerkanten istället för Mika Pyörälä i den fjärdefemman som inleder mot Vitryssland. Men, men.

Biljettkaoset är antagligen det som upprör känslorna allra mest i landet just nu. Yle gjorde slag i saken och kallade samman en kvartett hockey- och idrottspersoner inom ramen för A-talk på TV 1 i går. Hoppas man lär sig något inför nästa års turnering.

Att man en dag innan hemma-VM i ishockey kör igång faktiskt får se en debatt av det slaget som A-talk på Yle bjöd på på torsdagen (kan ses på Yle Arenan i en månad framöver, har redan samlat nästan 2 000 tittare där) hör till ovanligheterna. Åtminstone i finländsk idrottskultur. Kritisk granskning och debatt inom idrotten, i högt tempo – åtminstone i tv – hör tyvärr inte till vanligheterna. Att det finns ett behov av ett, gärna regelbundet, tv-sänt program för idrotten i den här stilen råder det enligt min mening ingen som helst tvekan om.

Ishockeyförbundets ordförande Kalervo Kummola tentades hårt av Vesa Rantanen från tidningen Veikkaaja samt aningen överraskande också av idrottspåverkaren (främst basket) Aleksi Valavuori. Dessutom fanns Amur-tränaren Hannu Jortikka med i studion, men hans roll blev aningen oklar och tillförde egentligen inte så mycket till helheten.

Att man inte hade en sportjournalist som debattledare var närmast oförklarligt, eftersom helheten utan vidare hade mått bättre av det. En Tapio Suominen, Niki Juusela eller Kaj Kunnas hade garanterat gjort debatten ännu bättre.

Rantanen agerade grillmästare medan Kummola försvarade sig bäst han kunde – och faktiskt gjorde det allt bättre ju längre programmet led. ”Järnkanslerns” inledning var minst sagt dålig.

Att Rantanen kan argumentera råder det ingen tvekan om. Dessutom märks hans breda erfarenhet av det nordamerikanska idrottsmedieklimatet bra, han har trots allt tillbringat två perioder som NHL-korrespondent för Veikkaaja. A-talk var nämligen ett steg mot inslag i den riktning som bland andra ESPN i Nordamerika bjuder på dagligen, året om.

På basen av reaktionerna i de sociala medierna, främst Twitter, var kritiken mot arrangemangen kring VM till en stor del befogad och programmet inte bara välkommet utan något som borde få en fortsättning.

Petteri Sihvonen lär ha varit på gång till studion, men hans medverkan torpederades av Kummola som inte har den varmaste av relationer till Urheilulehtis hockeyanalytiker. Antagligen gott så, annars hade knappast någon annan än han fått en syl i vädret alls.

Den första VM-veckans program ur finländsk synvinkel:

1. Vitryssland, fredag
2. Slovakien, söndag
3. Schweiz, tisdag
4. Frankrike, torsdag
5. Kanada, fredag

Fem matcher på sju dagar blir ingen lätt match trots några blåbär. En öppningsmatch är alltid svårbemästrad och Vitryssland ger sig inte lätt. Slovakien känns inte lika heta som under glansdagarna för ett tiotal år sedan medan Schweiz igen är på väg uppåt. Frankrike är gruppens klart svagaste länk medan Kanada på alla sätt och vis känns som ’den nödvändiga förlusten’ i turneringen.

Tippar seger mot Vitryssland med halvtröga 3–1, seger mot Slovakien med 4–1 och seger mot Schweiz med samma siffror. Mot Frankrike blir det några fler, 6–0 känns inte alls fel. Kanada bjuder på risbastu med 1–4, men det gör inget. En plats i kvarten är i egna händer.

Fotbollssäsongens korta tid i rampljuset

För det första – blogginläggen har lyst med sin frånvaro det senaste året, men det kommer att ändra. Från och med denna vecka kommer bloggen att uppdateras åtminstone en gång i veckan. Här om någonstans får och kan jag skriva om sport och ha en åsikt, dvs. sånt som jag inte har möjlighet att göra i det "vanliga jobbet" på Hangötidningen där det finns så mycket annat att ta ställning till. Dessutom är utrymmet för idrottstexter ganska begränsat och oftast tas de få spaltmillimetrar jag kanske kunde tänkas fylla där upp av läsartexter.

Med det sagt kommer undertecknad (eller var den där signaturen sen dyker upp efter omstruktureringen här på Blogger) åtminstone att stå för några inslag också inom sportbevakningen i sommar. Det gäller nämligen Sun Citys andra säsong i division 2 i amerikansk fotboll. 

Men över till det som rubriken låter antyda. Årets inhemska fotbollssommar är i själva verket alldeles oerhört kort. Den korta tid den inhemska fotbollen får stå i rampljuset, dvs. de korta perioderna innan och mellan hockey-VM, EM-slutspelet i fotboll, friidrotts-EM och OS i London, gäller det att slå på stora trumman. Åtminstone i huvudstadsregionen lär intresset för den inhemska fotbollen ligga på alla tiders sparlåga den här sommaren. För alla andra än hardcore-fansen (som det inte finns nära på tillräckligt av i en stad av Helsingfors storlek) lär fotbollssäsongen gå förbi rätt så obemärkt. Någon kanske ännu kommer ihåg Joel Pohjanpalo i september, men det är inte sagt att gemene man gör det. Tyvärr. De här framtidslirarna skulle verkligen förtjäna att synas, höras och märkas betydligt bättre än de gör i dag.

Hur i all världen man klarar av att klämma in 33 omgångar ligafotboll för att inte tala om damligan, division 1 och 2 och 3 och ... Det här om någonsin blir "kusinerna från landets" säsong i fotbollen, ur publikens synvinkel sett.